Nu har jag tagit mig in i redigeringsstudion för att göra något med det material som blev filmat i onsdags. Igår låg jag däckad i soffan hela dagen med feber och huvudvärk, nästan som om kroppen visste att det var över och att det nu var möjligt att må dåligt.
När jag sitter här och tittar på filmen har jag börjat fundera kring vad jag ska visa och varför? För mig själv har filmen ett enormt värde, jag har möjlighet att se hur jag agerar och rör mig i rummet, hur jag uttalar mig och vad jag gör som inte fungerar. Men vilket värde finns det för andra att se filmen? Deltagarna sitter mest framför skärmar och arbetar och det existerar ganska lite kommentarer och diskussioner i det filmade materialet.
Jag har pratat lite med G och M som jag mötte här inne tidigare och dom tyckte att det kunde vara kul att se vissa saker och hur deltagarna/workshopen såg ut. För mig har filmens utseende mer och mer börjat likna ett Benny Hill-avsnitt. Kanske är det så jag bör visa den också? Hur jag upplever filmen och upplevde workshopen, i dubbel hastighet.
Jag ska fortsätta tvinga mig själv att titta på mig själv in action ett tag till innan jag bestämmer hur jag ska arbeta vidare. Det i sig är ganska hemskt faktiskt
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ja det är inte helt enkelt att se sig själv in action, men det är mkt lärorikt.
SvaraRadera